Originalets titel: Khrushchev, Mao and Stalin’s Ghost
Källa: The Reporter, 19 februari 1959.
Översättning: Göran Källqvist
Digitalisering: Martin Fahlgren
Det sovjetiska kommunistpartiets tjugoförsta kongress samlades i Moskva nästan tre år efter Chrusjtjovs ”hemliga tal” vid den tjugonde kongressen. För Sovjetunionen och de övriga kommuniststyrda länderna var detta händelserika år, fyllt av reformer, motreformer, interna partistrider, oro och förvirring. Oavsett den formella dagordningen för denna församling – som officiellt sammankallades endast för att godkänna den nya sjuårsplanen – har den väsentliga frågan inför densamma varit om kommunismen ska följa de vägvisare som sattes upp för tre år sedan eller inte. Hur mycket av den stalinistiska ortodoxin är fortfarande giltig och hur mycket har förkastats? Och vad är dagordningen – avstalinisering eller återstalinisering?
Dessa frågor ledde oundvikligen till kontroverser och splittringar. Det är nu officiellt erkänt att trots den skenbara enighet som upprätthölls vid den tjugonde kongressen, var partiledarna djupt splittrade i alla viktiga frågor, vilket de i själva verket hade varit även tidigare. Det var först under den tjugonde kongressen som centralkommittén gav Chrusjtjov tillstånd att framföra sina avslöjanden om Stalin, och endast en liten majoritet röstade för detta viktiga beslut. Nästan hälften av medlemmarna, under ledning av Molotov och Kaganovitj, kämpade desperat, och in i det sista, för att rädda stalinismens idol och dogmer.[1]
Det som stod på spel var hela regeringssystemet och partiledningen, och inte bara Stalins goda eller dåliga namn. Ingen av de stora administrativa, ekonomiska och sociala förändringar som sedan dess har införts i Sovjetunionen hade ens kunnat övervägas så länge partiet var fjättrat av stalinistisk ortodoxi. Chrusjtjovs ”hemliga tal” var upptakten till den långa rad av reformer som genomförts mellan de två kongresserna.
Historien om mellantiden är dock full av motsägelser och paradoxer. Den kan indelas i åtminstone tre stora kapitel. Det första avslutades med de polska och ungerska omvälvningarna i oktober och november 1956. Det andra avslutades med att Molotov, Malenkov och Kaganovitj i juni 1957 uteslöts ur centralkommittén. Det tredje och sista, som leder fram till nutid, skulle kunna delas upp i flera delkapitel; dess historia är ytterst komplicerad och förvirrad.
Revision och revolt: Under den första perioden utvecklades avstaliniseringsrörelsen nästan öppet och antog stor sprängkraft. Den mötte djupa och allmänt kända behov, den väckte ett kraftfullt folkligt gensvar och väckte gränslösa förhoppningar. Rörelsens räckvidd var dock ganska begränsad, åtminstone när det gällde Sovjetunionen. Den var i första hand politisk till sin karaktär. Tonvikten låg på reformer inom partiet, kollektivt ledarskap och fri kritik inom partiet – rätt och slätt att ersätta den stalinistiska ”byråkratiska centralismen” med den leninistiska ”demokratiska centralismen”. Detta var också månader av ”töväder” inom litteratur och konst och en intensiv jäsning av idéer i akademiska kretsar. Från månad till månad gjorde avstaliniseringen häpnadsväckande erövringar inom viktiga men snävt avgränsade områden. Intelligentsian ledde rörelsen, medan byråkratin var splittrad; men arbetarklassens massa, för att inte tala om bönderna, förblev i stort sett passiva.
Det ungerska upproret gav de stalinistiska fanatikerna tillfälle att samlas och gå till motoffensiv. De fördömde Chrusjtjov som den ofrivillige inspiratören till upproret och revisionismens pådrivare, som hade äventyrat det kommunistiska styret i Östeuropa och utsatt Sovjetunionen för farliga chocker. De faror som de talade om var verkliga nog, och därför greps alla ledare av panik, antistalinister såväl som stalinister. Under åtta månader gick Molotov och Kaganovitj till attack och lyckades återta mycket av den mark som de hade förlorat. Chrusjtjov tvingades sätta stopp för avslöjandena om Stalintiden, förklara krig mot revisionismen och försöka disciplinera den motsträviga intelligentsian.
Men det var omöjligt att omintetgöra effekterna av den tjugonde kongressen och få folk att glömma avslöjandena om det stalinistiska vanstyret. Alltför mycket missnöje och besvikelse fanns uppdämt i alla samhällsklasser. Arbetarna började reagera mot byråkratins privilegier, mot den sociala ojämlikheten och mot den gamla hårda disciplinen inom industrin. Bönderna vägrade öka jordbruksproduktionen, som var katastrofalt låg och hotade att hindra industriella framsteg.
Partiledningen hade anledning att frukta att den missnöjda intelligentian (vars led hade stärkts politiskt genom frigivningen från koncentrationslägren och rehabiliteringen av gamla kättare och ”folkfiender”) skulle vädja till arbetarna och bönderna och sätta igång en verkligt folklig opposition. Något måste göras för att skingra det folkliga missnöjet – det behövdes åtminstone en ny lönepolitik och en ny inställning till kollektivjordbruk. Chrusjtjov måste alltså, om inte annat för att effektivt kunna stoppa den politiska och ideologiska återstaliniseringsvågen, föra in avstaliniseringen på den ekonomiska och sociala politikens område.
Skelettstriden: Chrusjtjov satte igång med att bryta upp det övercentraliserade och stelbenta byråkratiska systemet för ekonomisk administration och ersätta det med regionala ekonomiska råd – genom lokala initiativ och ansvar hoppades han kunna öka effektiviteten i hela det industriella maskineriet. Enligt samma princip befriade han kollektivjordbruken från byråkratiskt förmyndarskap, överförde maskin- och traktorstationernas egendom till dem, avskaffade obligatoriska matleveranser och erbjöd bönderna alla möjliga materiella incitament.
De stalinistiska fanatikerna gjorde hårdnackat motstånd mot dessa reformer. De förlitade sig på stöd från Moskvas mäktiga industribyråkrati och på den försiktighet och rädsla som hade gripit tag i stora delar av partiet sedan Ungernrevolten. I juni 1957 var Molotov och Kaganovitj på väg att föra sin motoffensiv till ett framgångsrikt slut. Stärkta av att Malenkov och Sjepilov, den föregående periodens antistalinister, höll fast vid sina ståndpunkter och av Bulganins tvekan, fick de majoritet i centralkommitténs presidium och antog ett förslag om att avsätta Chrusjtjov från posten som partiets förste sekreterare. Detta skulle ha gjort slut på ”orosperioden” och de ”riskfyllda experimenten”.
Men då vädjade Chrusjtjov från presidiet till centralkommittén. Om protokollen från detta centralkommittésammanträde skulle publiceras, skulle effekten, åtminstone i Sovjetunionen, kunna bli nästan lika chockerande som Chrusjtjovs ”hemliga tal”. Debatterna var stormiga. Antagonisterna anklagade varandra för att arbeta för Sovjetunionens och kommunismens undergång; och för tillfället drog varje sida fram skelett ur familjens garderober. Vid ett tillfälle, exempelvis när Chrusjtjov uppehöll sig vid sina motståndares ansvar för de stora utrensningarna på 1930-talet – ett ämne som alltid återkommer i alla hemliga debatter sedan Stalins död – pekade han på Molotov och Kaganovitj och utropade: ”Era händer är fläckade av våra partiledares och otaliga oskyldiga bolsjevikers blod!” ”Det är dina också!” ropade Molotov och Kaganovitj tillbaka till honom. ”Ja, det är mina också”, svarade Chrusjtjov. ”Jag erkänner det. Men under utrensningarna utförde jag bara era order. Jag var då inte medlem av politbyrån och jag bär inget ansvar för dess beslut. Det var ni.”
Chrusjtjov fortsatte alltså att spela på avskyn mot stalinismen, och den var tillräckligt stark för att garantera hans framgång. I huvudsak återspeglade omröstningen majoritetens övertygelse att det var omöjligt för partiet att fortsätta att styra landet som tidigare och att de reformer som Chrusjtjov förespråkade var sunda och sedan länge av behovet påkallade.
Det var ingen tillfällighet att marskalk Zjukov i juni 1957 ställde sig bakom Chrusjtjov. Officerskåren hade kanske mer än någon annan grupp tagit illa vid sig av de stalinistiska utrensningarna och var övertygad om att det var bråttom med ekonomiska och administrativa reformer. Men inom några månader var det Zjukovs tur att bli utesluten ur centralkommittén. I ett tal den 3 februari inför tjugoförsta kongressen förklarade Zjukovs efterträdare som försvarsminister, marskalk Rodion L Malinovskij, att Zjukov hade ”försökt framställa sig själv som en ny Bonaparte” under månaderna efter junisessionen.[2]
Två steg framåt...: Men hur paradoxalt är inte resultatet av alla dessa tvister och kraftmätningar! Å ena sidan har Chrusjtjovs seger över sina motståndare gjort det möjligt för honom att gå vidare med sina reformer, som för Sovjetunionen allt längre bort från det stalinistiska styrelseskicket. Å andra sidan verkar hans seger ha drivit partiet politiskt långt tillbaka mot stalinismen. Genom att eliminera sina motståndare förefaller Chrusjtjov ha förstört det poststalinistiska ”kollektiva ledarskapet” och blivit partiets ende härskare.
Detta ”dialektiskt motsägelsefulla” och tvetydiga resultat av de senaste striderna demonstrerades på ett slående sätt vid centralkommitténs och Högsta sovjets decembersammanträden, som sammankallades för att förbereda kongressen. En enorm mängd nya lagar lades fram för dessa två organ. Nästan allt var utformat för att visa att brytningen med stalinismen fortsätter, fördjupas och sprider sig till nya områden av det sovjetiska livet. Den nya sjuårsplanen syftar inte bara till att närma sig den amerikanska industrins nivå. Dess speciella drag är den nya betoningen av behovet av en ”harmonisk” utveckling av den tunga industrin och konsumtionsvaruindustrin, och detta har nödvändiggjort en viss sänkning av den övergripande utvecklingstakten. Planen gör viktiga eftergifter till konsumentintressena. Den markerar också ett ytterligare avsteg från Stalins jämlikhetsfientliga politik; den föreskriver en stadig minskning av klyftan mellan höga och låga inkomster och en förkortning av arbetstiden inom industrin.
Avstaliniseringen har dock varit mest slående i den nya brottsbalken, som dess främjare presenterade för Högsta sovjet som en lagstiftning avsedd att ”likvidera det skamliga arvet från det förflutna”. Lagen hade varit föremål för debatt i många år och är resultatet av motstridiga synpunkter. Den går inte så långt som de mest liberala sovjetiska juristerna hade förväntat sig, men den går en mycket lång väg mot att omvandla en polisstat till en stat ”styrd av lag”. Lagarna berövar den politiska polisen befogenheten att döma, fängsla och deportera medborgare. Ingen får dömas på annat sätt än av en vanlig domstol i en öppen rättegång. Straffen är reducerade. Associationsskuld, kategorin ”folkfiende”, medansvar för den åtalades släktingar, straffet att berövas medborgarskap och många liknande inslag i den gamla lagen avskaffas. Ingen får åtalas för ”terrorism” om det inte finns prima facie-bevis för ett faktiskt försök till politiskt mord.
Under en sådan lagstiftning skulle det ha varit omöjligt för Stalin att upprätta sina koncentrationsläger, iscensätta någon av sina stora utrensningar och Moskvarättegångarna, och till och med att deportera Trotskij till Alma Ata och Konstantinopel. Som för att understryka lagens betydelse ersattes general Serov, den bistre gamle polismannen, som chef för statens säkerhet av den före detta Komsomol-ledaren Sjelepin.
Ändå – och här är den största paradoxen – verkade de stora utrensningarnas spöken tränga tillbaka in i centralkommitténs konferenssal i december när Bulganin erkände sin skuld, fördömde Molotov, Malenkov och Kaganovitj och prisade Chrusjtjovs ofelbarhet; och när centralkommittén avvisade hans bekännelse som hycklande och otillräcklig, och Rudenko, Vysjinskijs efterträdare som statsåklagare, talade om ”den partifientliga gruppens brott”. Vi var tillbaka, om inte till 1936, året för Zinovjev-rättegången, så åtminstone till 1930-34.
Chrusjtjov är ute efter att bryta moralen och avslöja Molotovs och hans vänners svaghet, men de har uppenbarligen ännu inte lagt ner sina vapen. Från sina reträttposter har de fortsatt sin ”fraktionsverksamhet”, försökt samla sina anhängare och angripa Chrusjtjovs politik. Chrusjtjov känner att det finns sprickor i hans rustning och att han inte har råd att ignorera angreppen. Han har inte gjort sin ställning lättare genom att offentliggöra den nya brottsbalken. För att kunna straffa sina motståndare på Stalins vis måste han riva upp den – annars är hans händer bakbundna. Kommer han att våga riva upp den?
... Ett steg bakåt: Det som de hårdföra stalinisterna nu utkämpar är kanske bara en reträttstrid, men för tillfället är deras styrka inte på något sätt försumbar. För att hålla dem stången har Chrusjtjov varit tvungen att fortsätta med sina antistalinistiska reformer och även försöka förekomma Molotov, slå till mot revisionisterna, bryta med Tito, samtycka till avrättningen av Nagy, och så vidare. Så länge han rider från framgång till framgång kan detta vara tillräckligt. Men han kan råka illa ut om han misslyckas med någon av sina djärva reformer – om de feta åren inom jordbruket följs av magra, om bönderna, uppmuntrade av hans eftergifter, ökar sina krav (som de har gjort här och där), om arbetarnas missnöje med den fortfarande desperata bostadsbristen blir mer akut och högljudd, eller om något återigen går fel i Östeuropa.
Av alla dessa möjligheter, som Molotov och hans medarbetare räknar med, är kanske ingen mer verklig än den om bakslag i jordbruket. Chrusjtjov har satsat mycket på framgången för sin slogan ”Kom ikapp den amerikanska köttproduktionen per capita”. Samtidigt har framstegen inom jordbruket, även om de är betydande, varit mycket långsammare än han förväntade sig. Och ett bakslag skulle kunna äventyra de industriella målen i sjuårsplanen och det mesta av hans socialpolitik.[3]
Allt detta förklarar dock inte till fullo tidpunkten för och hårdheten i attackerna mot ”antipartigruppen”. Det som väckte Chrusjtjovs vrede och gjorde honom orolig var den omständigheten att de hårdföra stalinisterna verkar åtnjuta viss uppmuntran från Mao Tse-tung och hans anhang. (Molotov har troligen funnit sin ambassad i Yttre Mongoliet lämplig för att upprätta nära kontakt med Peking; och detta kan förklara ryktena om hans förflyttning till Haag, där han skulle vara avskuren från både sina sovjetiska anhängare och sina kinesiska välgörare).[4]
Orsakerna till det kinesiska ledarskapets helomvändning från antistalinismen i Maos ”Hundra blommor”-tal[5] till sin nuvarande dogmatism, och det som fick dem att gynna Chrusjtjovs motståndare kan inte tas upp här. Mao kan ha gett Molotov sitt stöd av antingen principiella eller rent taktiska skäl. Hur det än förhåller sig med den saken var hans roll inte mindre märklig och självmotsägande än Chrusjtjovs: just hans försvar av de hårdföra stalinisterna ledde till att han kritiserade Chrusjtjovs nästan stalinistiska sätt att behandla dem och att han mot honom försvarade principen om ”kollektivt ledarskap”.
Familjegräl: Det var en avgörande faktor i spänningen mellan Peking och Moskva inför den tjugoförsta kongressen, en spänning vars symptom inte gick att ta miste på. När Chrusjtjov i sitt samtal med senator Humphrey fördömde Maos folkkommuner som reaktionära, och när Mikojan följde efter i samtal med amerikanska bankirer och imperialister, måste relationerna mellan Moskva och Peking ha befunnit sig i ett ganska kritiskt tillstånd. Mao kunde inte låta bli att protestera mot ett så flagrant brott mot alla vedertagna regler för kommunistiskt kamratskap och solidaritet. Chrusjtjovs och Mikojans tillrättavisningar var uppenbarligen avsedda att ge en förvarning om de repressalier som Moskva kunde komma att utsätta Maos inblandning i den interna sovjetiska kampen för. Strax före kongressen utväxlade Moskva och Peking förmodligen ganska häftiga meddelanden i detta ämne; och förebuden pekade mot en brytning som var långt mer betydelsefull än någon brytning mellan Moskva och Belgrad någonsin var eller kunde vara.
Varken Chrusjtjov eller Mao kunde möta detta perspektiv med likgiltighet. De var åtminstone tvungna att försöka hålla relationerna mellan sina regeringar och sin militära allians så lite påverkade som möjligt av kontroversen mellan sina partier. Det kan ha varit oron för att bevara dessa två aspekter av de sovjetisk-kinesiska relationerna som fick Mao, djupt involverad som han hade varit i de ideologiska motsättningarna, att avgå som statschef och begränsa sig till sin roll som partiledare.
Både Mao och Chrusjtjov har för närvarande tvekat att föra ut sina kontroverser i ljuset. Riskerna var för stora. För det första hade båda anledning att frukta att den interna partikonflikten skulle kunna förstöra den sovjetisk-kinesiska alliansen. För det andra var båda rädda för att brytningen mellan dem skulle skapa en ny öppning för Tito och revisionisterna och slutligen förstöra den kommunistiska rörelsens monolitiska karaktär och splittra den i tre flyglar: den titoistiska och revisionistiska högern, den maoistiska vänstern och ultravänstern och den chrusjtjovitiska mitten.
Vid kongressen kunde Chrusjtjov därför vid kongressen uppnå något som liknade en kompromiss med Mao. För första gången erkände han öppet att det fanns viktiga skillnader mellan Peking och Moskva, skillnader i fråga om metoderna för att bygga socialismen, och han uttalade inte ett ord av gillande för de kinesiska folkkommunerna. Men trots dessa skillnader, sade han, var kineserna och ryssarna fast beslutna att upprätthålla sin solidaritet gentemot väst; det var främst i det avseendet som förhållandet mellan de ryska och de kinesiska kommunisterna skilde sig från förhållandet till jugoslaverna. Chrusjtjov gick sedan vidare till den princip som denna solidaritet skall vila på – att kommunistpartierna inte ska lägga sig i varandras inre angelägenheter.
I relationerna mellan kommunistpartierna är detta verkligen en nyhet. Hittills har principen om icke-inblandning endast tillämpats i relationerna mellan stater, medan kommunistpartierna per definition hade rätt, och till och med skyldighet, att kritisera varandra. Icke-inblandning är formeln för Chrusjtjovs och Maos senaste överenskommelse. Den tvingar Mao att dra tillbaka sitt stöd till Molotov & Co och erkänna Chrusjtjovs ledarskap, samtidigt som den tvingar Chrusjtjov och hans kolleger att avstå från kritik av Kinas sätt att bygga socialismen och i synnerhet folkkommunerna. Denna kompromiss kan också läsas mellan raderna i Maos budskap till kongressen och i Chou En-lais tal.
Chrusjtjov tycks alltså i nuläget ha lyckats täppa till sprickorna och befästa sitt ledarskap. Men kongressen tycks inte ha gett honom fria händer att på stalinistiskt manér ta en kraftmätning med antipartigruppen. Talarna var tydligt splittrade i denna fråga. Medan Spiridonov, ledaren för Leningradorganisationen, krävde att Malenkov, Molotov och Kaganovitj skulle framträda inför kongressen och ta tillbaka sina uttalanden, talade Mikojan nästan öppet mot en upprepning av dessa stalinistiska metoder och uppmanade kongressen att betrakta kampen mot antipartigruppen som ett avslutat kapitel.
När Chrusjtjov själv sade att ingen längre hölls fängslad av politiska skäl i Sovjetunionen, gav kongressen något som liknade ett löfte om att de stalinistiska utrensningarna inte skulle återupprepas och att den avstalinisering som proklamerades vid tjugonde kongressen inte hade varit förgäves.
Det är åtminstone det intryck man får av förhandlingarna vid kommunistpartiets tjugoförsta kongress.[6] Precis som under den tjugonde kongressen kan man inte vara säker på att det officiella protokollet berättar hela historien. Chrusjtjov kan än en gång ha avslöjat den viktigaste delen av historien vid ett hemligt sammanträde; och om så är fallet kan det dröja innan detta når omvärlden.
Deutscher:
Stalin, Mao and Korea (1950)
Mao och Stalin: Hästhandel (1953)
Ryssland efter Stalin - Del 1 och Ryssland efter Stalin - Del 2 (1953)
Chrusjtjov om Stalin (1956)
Avstaliniseringens innebörd (1956)
Ryssland i förändring (1955) och Ryssland i förändring (1957)
Den stora utmaningen (1959)
Khrushchev Expels the ”Anti-Party Group” (CK-resolution om ”anti-partigruppen” antagen 29 juni 1957)
[1] Chrusjtjov redogör själv för hur det gick till i sina minnen, se avsittet om 20:e partikongressen i Arvet efter Stalin.
[2] Dessa händelser (juni 1957) behandlas utförligt av Wolfgang Leonhard i Det nya Sovjet 1956-1961, i kapitlet ”Sovjetpolitiken i Chrusjtjovs tecken” (s. 30-37).
[3] På denna punkt skulle Deutscher bli sannspådd, för när Chrusjtjov 1964 avsattes så var det just den misslyckade jordbrukspolitiken (+ Kubakrisen) som bringade honom på fall. Se även artikeln Chrusjtjovismens misslyckande.
[4] Om utmanövreringen av Molotov, Kaganovitj m fl, se avsnittet ”Den partifientliga gruppen” i Det nya Sovjet 1956-1961 av Wolfgang Leonhard.
[5] Se: Mao och ”De hundra blommorna”
[6] Se kapitlet ”21:a partikongressen” i Ryssland efter Stalin - Del 1 och Ernest Mandels artikel Sovjetiska kommunistpartiets tjugoförsta kongress