Originalets titel: Russia in Transition.
Publicering: Tidskriften Dissent, vintern 1955
Översättning: Martin Fahlgren och Göran Källqvist
Digitalisering/HTML: Martin Fahlgren
OBS: Det finns en annan artikel med samma rubrik från 1957: Ryssland i förändring
I sommarutgåvan 1954 av tidskriften Dissent publicerades en artikel av Isaac Deutscher med titeln ”The Future of Russian Society” [Det ryska samhällets framtid], där han utvecklade sina åsikter om stalinismens natur. Dessa åsikter kritiserades och kommenterades i samma nummer av Lewis Coser och Henri Rabassière, i höstnumret 1954 av Pierre Tresse och i detta nummer av Paul Willen. Som meddelades i början av denna diskussion har Isaac Deutscher bjudits in att svara på kritiken. Hans svar följer här – Dissents redaktörer.
* * *
Dissents redaktörer har bett mig att avsluta det meningsutbyte som har pågått i dessa spalter om mina åsikter om det sovjetiska samhällets nuvarande tillstånd. Innan jag svarar på mina kritiker, vill jag göra en inledande kommentar om kontroversens ursprung. Min essä som publicerades i Dissent under rubriken ”The Future of Soviet Society” [Sovjetsamhällets framtid] publicerades ursprungligen i den franska tidskriften Esprit under rubriken ”A Reply to Critics” [1] – den var egentligen inte avsedd att behandla ett så brett ämne som det ryska samhällets framtid. Redaktörerna för Dissent inledde essän med att säga att den kanske ”var den mest systematiska och koncisa redogörelsen” för mina teorier. Jag uppskattar den vänliga avsikt som fick dem att göra denna kommentar, men jag kan inte påstå att jag har försökt göra någon systematisk redogörelse för en teori. Enligt min mening är det fortfarande för tidigt för en seriös analytiker att utveckla en systematisk teori om den övergångsperiod som Sovjetunionen genomgår. Jag har bara skissat på en mycket preliminär analys och en arbetshypotes.
Jag säger detta inte av gängse blygsamhet, utan med en överväldigande känsla av att vi befinner oss mitt i en djup, förvirrad och varierande våg; en plats från vilken det är legitimt och nödvändigt att försöka bedöma strömmens huvudriktning, dess drivkraft och motströmmar, men varifrån det kan vara omöjligt att felfritt mäta dess inverkan, avstånd, flod och ebb, och att få en klar bild av horisonten. Efter den franska revolutionen krävdes det minst ett halvt sekel innan historiker och samhällsanalytiker hade fått tillräckliga perspektiv för att kunna se och bedöma revolutionens betydelse och effekter, förstå skillnaden mellan dess objektiva betydelse och dess subjektiva återspeglingar i samtidens tankar, och tyda de motstridiga klassintressen som gömde sig bakom universella symboler, idéer och slagord. Ändå tog det bara ett kvarts sekel innan den stora franska revolutionen hade nått sitt slut. Den ryska revolutionen, med all sin mångfald av på varandra följande faser, existerar fortfarande i slutet av sitt fjärde årtionde, och den kommer att finnas kvar under lång tid framöver. Vi befinner oss fortfarande på en plats som är mycket mer jämförbar med den från vilken man betraktade den franska revolutionen i början av 1800-talet än med den från vilken Marx eller Tocqueville kunde se tillbaka på den revolutionen. Hur övertygad jag än är om att mina åsikter är riktiga, är denna övertygelse alltid blandad med en obehaglig medvetenhet om en möjlig eller till och med oundviklig diskrepans mellan den ryska revolutionens objektiva aspekt och våra subjektiva idéer eller illusioner om densamma. Ingen som med öppet sinne studerar den sovjetiska utvecklingen kan i dag undgå att se den i ett annat perspektiv än det som gällde för tio, femton eller tjugo år sedan. Och vem kan säga hur revolutionen kommer att te sig när den betraktas och fokuseras från nya utgångspunkter om tio eller tjugo år, för att inte tala om en ännu avlägsnare framtid?
För närvarande måste vi dock betrakta den bilden från den utgångspunkt som vi har. Och även utifrån denna utgångspunkt borde vi kunna fördjupa vår förståelse. Det jag måste förebrå mina kritiker för är att de tycks ha bildat sig mer eller mindre dogmatiska åsikter utifrån föråldrade eller förlegade synvinklar. Jag är förmodligen inte ensam om att slås av hur många av de åsikter om Sovjetunionen som uttrycks i väst som är efter sin tid. På 1930-talet var man benägen att se Ryssland genom ett prisma som kanske var befogat på 1920-talet. Få, mycket få, var då medvetna om klyftan mellan den sovjetiska regimens leninistiska och stalinistiska fas. På samma sätt analyseras 1940-talets, för att inte tala om 1950-talets, Ryssland ofta i termer som kunde ha varit lämpliga att använda på 1930-talet. En liknande tidsfördröjning förekommer naturligtvis i vårt tänkande om alla andra nationer: det är bara en del av den allmänna eftersläpningen i det mänskliga sinnet efter samhällslivets öppna och slumrande materiella förändringar. Men tidsfördröjningen är mest uttalad i vårt tänkande om Ryssland, eftersom knappast någon annan nutida nation har förändrats så markant från årtionde till årtionde som Ryssland. Jag har inte för avsikt att förneka inslaget av historisk kontinuitet. Jag har själv försökt spåra många drag från det tidiga ryska tsarväldet i dagens Ryssland. Men tillsammans med kontinuiteten finns också en stark och snabb förändring i livet som hotar att överväldiga betraktaren, och som faktiskt gör det.
Industrialisering och sociala framsteg: Jag har försökt framhäva den djupgående inverkan som den sovjetiska industrialiseringen har haft på det sovjetiska samhällets framtidsutsikter. Mina kritiker förnekar inte det faktum att industrialiseringen har ägt rum eller ens dess effekter i allmänhet. Det är trots allt svårt att förneka dessa efter att Ryssland så dramatiskt och med sådan oväntad snabbhet har brutit USA:s monopol på kärnkraft. Det är först när industrialiseringens omfattning och dess specifika sociala konsekvenser diskuteras som fördröjningen i kritikerna tankar blir så pinsamt uppenbar.
”Kan Deutscher berätta för oss exakt vad som har uppnåtts utöver en snabb ökning av mängden specifika produkter?”, frågar till exempel Tresse. Behöver man verkligen påpeka att en extremt snabb ökning av stora mängder viktiga ”produkter” (en ökning som inom loppet av en enda generation har gjort en av de mest underutvecklade nationerna till världens näst största industrination) oundvikligen leder till vissa kvalitativa förändringar i ett lands liv, levnadsstandard, självförtroende och inställning till sina egna och omvärldens problem? Det hade kanske varit rätt att argumentera om 1930-talets Ryssland på det sätt som min kritiker gör: då var de kvantitativa förändringar som industrialiseringen medförde ännu inte tillräckligt stora för att leda till kvalitativa förändringar. Men dagens Ryssland skiljer sig från det Ryssland som fanns för tjugo eller trettio år sedan av en avgrund som i många avseenden är minst lika djup som den som skiljde 1930-talets USA från 1830-talets USA. Om vi inte utgår från detta faktum i vår analys riskerar vi att få en felaktig bild.
Tresse jämför den stalinistiska industrialiseringen med de ”västinfluerade tsarernas” landvinningar och drar slutsatsen att ”både de västinfluerade tsarerna och stalinismen utrustade snarare underutvecklingen än att avskaffa den”. (På annat håll säger han att stalinismen bara har gjort den ryska underutvecklingen dynamisk.) Leker Tresse bara med ord eller visar han ett desperat mentalt motstånd mot att ta till sig omfattningen av ett nytt fenomen? Jämfört med den stalinistiska industrialiseringen var de ”västinfluerade tsarernas” arbete bara kortlivade och obetydliga episoder. Dessa tsarer utrustade bara den ryska underutvecklingen för vissa begränsade, främst militära, ändamål av lokal eller regional betydelse. Peter den store kunde bara öppna ett ”fönster mot Europa”, men han lämnade hela Rysslands ekonomiska struktur mer eller mindre oförändrad. Under Stalin byggdes denna struktur om från grunden, utvidgades och moderniserades på ett fantastiskt sätt, medan fönstren mot omvärlden slogs igen, blockerades och förseglades hermetiskt. Att ”utrusta underutveckling” i den skala som stalinismen har gjort innebär att avskaffa denna underutveckling eller i alla fall skapa de nödvändiga förutsättningarna för att den avskaffas.
”Genom sin ekonomiska utveckling”, fortsätter resonemanget, ”har stalinismen utrustat den ryska staten med en aldrig tidigare skådad makt. Men detta motsvaras långt ifrån av sociala vinster för folket.” Det medger jag. Jag har med visst eftertryck hävdat att det är just denna motsättning mellan Rysslands nya ekonomiska makt och dess låga levnadsstandard, mellan nationens nya rikedom och folkets gamla fattigdom, som ligger till grund för krisen efter Stalin. Men tillsammans med krisens uppkomst har också de materiella förutsättningarna för att lösa den skapats. Dessa förutsättningar är inte tillräckliga i sig, men utan dem skulle ingen lösning och inga verkliga ”sociala vinster” vara möjliga. Ryssland på 1930-talet, för att inte gå ännu längre tillbaka, saknade de industriella resurser som krävdes för en betydande och allmän höjning av levnadsstandarden, medan resurserna i det poststalinistiska Ryssland är tillräckligt stora för att klara av en sådan höjning, i viss utsträckning även under den pågående kapprustningen. (Det är intressant att konstatera att detta också verkar vara åsikten hos en så ortodox amerikansk ekonom som professor J.K. Galbraith, som i maj 1953 i The Reporter skrev att ”den ryska produktionen växer snabbare än vår egen” och att ”både Sovjetunionen och Förenta staterna kanske redan har nått eller passerat den punkt där ytterligare stålkapacitet kan ge ett avgörande bidrag till krigspotentialen”. Med andra ord tjänar, enligt professor Galbraith, en ytterligare utbyggnad av den sovjetiska stålindustrin – och detta gäller sovjetisk tung industri i stort – civila, inte militära syften. När det gäller en fördomsfri studie av fakta skulle vissa författare inom den antistalinistiska vänstern fortfarande kunna lära sig mycket av en god ortodox borgerlig ekonom.
Coser skriver:
Nu hävdar Deutscher, att när det ryska samhället blir rikare och den allmänna levnadsnivån stiger, kommer de differentierade privilegierna kanske inte att eftersträvas lika ivrigt i framtiden. Men är han verkligen beredd att hävda att den ryska nationalinkomsten inom överskådlig framtid kommer att stiga till en sådan nivå av överflöd att den olika tillgången till välstånd kommer att förlora sin betydelse? Man kan väl inte tro att en så sofistikerad analytiker kan vara så naiv. Om de flesta varor i Ryssland vore ”gratisvaror”, som till exempel vatten är i östra delen av USA, skulle det sannolikt inte uppstå någon konkurrens om dem, men behöver man verkligen diskutera detta alternativ?
Det är upprörande att ens kritiker så lämpligt reducerar ens åsikter till absurditeter. Naturligtvis är jag inte beredd att hävda att Rysslands nationalinkomst inom överskådlig framtid kommer att stiga till en sådan nivå att ”den olika tillgången till välstånd” kommer att förlora sin betydelse. Men det kan finnas – föresvävade det inte Coser? – mellanliggande stadier mellan den nuvarande låga levnadsstandarden i Sovjet och det tusenåriga rike då ”de flesta varor i Ryssland är ’gratisvaror’, precis som vatten är i östra delen av USA”. Ryssland kan till exempel nå en västeuropeisk levnadsstandard inom en nära framtid, en möjlighet som för övrigt diskuteras seriöst av många ekonomer. Men oavsett utsikterna har de senaste åren redan medfört en märkbar förbättring. Det kan vara klokt att vara skeptisk mot ett uttalande som MZ Saburov, chef för den statliga planeringskommissionen, nyligen gjorde, att reallönerna 1954 var 74 procent högre än 1940, och nästan 100 procent högre om man räknar in sociala förmåner. Men även om ökningen bara var i storleksordningen 40–50 procent skulle det fortfarande vara en anmärkningsvärd förbättring.
En höjning av levnadsstandarden innebär inte att löneskillnaderna (”olika tillgång till välståndet”) kommer att förlora all betydelse, men de kommer säkert att förlora en del av den. Bakom den vilda, nästan zoologiskt individualistiska kampen om försörjningsmedel som präglade samhällsförhållandena i det stalinistiska Ryssland, en kamp som stalinismen uppmuntrade till och hyllade som ”socialistisk tävlan”, skymtade den ryska fattigdomens dystra och förtryckande bakgrund. Arbetare, bönder, byråkrater och intelligentsia, och inom varje social klass och grupp de enskilda medlemmarna, kämpade med näbbar och klor för sin ”andel” av den nationella kakan; och andelarna kunde inte vara annat än extremt ”orättvisa” så länge kakan var så liten att den inte ens kunde tillgodose den stora majoritetens minimala behov. Men med tillväxten av den nationella kakan tenderar konkurrensen om ”andelarna” att bli mindre brutal och mer civiliserad; andelarna kan äntligen bli mer ”rättvisa”. Jämlikhetens tusenårsrike är långt, mycket långt borta, men den grova ojämlikheten under Stalintiden är inte, som den tidigare har varit, rotad i en ekonomisk nödvändighet. Medvetenhet om detta håller på att ta fäste i folks medvetande och driver dem att reagera mot de fåtaligas privilegier och de mångas elände.
I Russia After Stalin chap 6 [Ryssland efter Stalin] vågade jag mig på en prognos att den viktigaste utvecklingen efter Stalin skulle bli ett nytt ”rop på jämlikhet”. Detta rop, som fortfarande är dämpat och blygsamt, blir ändå allt tydligare. Det tvingar den härskande gruppen att öka produktionen av masskonsumtionsvaror över alla planerade mål. Det tvingar dem att inleda en kampanj mot olagligt erhållna privilegier och korruption inom byråkratin. Ropet hörs i protesterna från författare och poeter, som för närvarande är det sovjetiska samhällets mest välartikulerade del, mot de demoraliserande effekterna av Stalinpriserna och de fantastiskt höga arvoden och andra förmåner som regimens hantlangare och pristagare åtnjuter. Det hörs i den nya sovjetiska satiren, som sedan Stalins död har upplevt en viss renässans, och tenderar att som förr bli ett vapen för samhällskritik. Kan man på allvar tvivla på att det bakom dessa litterära uttryck för avsky mot den stalinistiska ojämlikheten finns en stark folklig opinion som påverkar och tynger den praktiska politiken?
Jag får höra att jag, genom att betona de progressiva konsekvenserna av Rysslands industrialisering, ”klänger mig fast vid gammaldags 1800-talsideal och illusioner”. ”DET FINNS INGEN ANLEDNING ATT ANTA NÅGOT SLAGS AUTOMATISK SAMBAND MELLAN EN HÖGRE INDUSTRIELL UTVECKLINGSNIVÅ OCH ’ALLMÄN CIVILISATION’.” Coser klargör detta för mig med allt det eftertryck som en mening skriven med stora bokstäver kan ge. ”Ett sådant direkt likställande av industriella och kulturella framsteg, ett sådant antagande att teknisk utveckling – även om det sker via några omvägar i historien – nödvändigtvis måste leda till större mänskliga framsteg, tycks mig ignorera mycket av vad som framkommit i den senaste tidens historia.”
Återigen skulle vår debatt ha varit mycket mer fruktbar om kritiken inte – hur ska jag uttrycka det? – hade förenklat mina åsikter så mycket. Ingenstans har jag antagit något ”automatiskt samband” mellan en högre industriell utvecklingsnivå och allmän kulturell utveckling. De senaste århundradenas historia visar tvärtom att nationer som har nått en mycket hög industriell utvecklingsnivå kan störta in i barbari om deras sociala och politiska medvetande och organisation inte håller jämna steg med den tekniska utvecklingen. Den ”gammaldags” 1800-talsmarxismen behövde inte vänta på nazismens (eller för den delen McCarthyismens) framväxt för att inse detta. ”Socialism eller barbari” – detta var det alternativ som ställdes just inför de högt industrialiserade kapitalistiska nationerna redan i mitten av 1800-talet, när alternativet fortfarande bara lät som ett dramatiskt bildspråk. Men poängen är denna: teknisk utveckling är inte tillräcklig för att säkerställa social och kulturell utveckling, men utan den är ingen sådan utveckling möjlig. Människan kan behärska naturens blinda krafter och ändå vara en eländig slav under samhällets blinda krafter. Men som slav under sin naturliga miljö kan hon inte ha ens den minsta förhoppning om att någonsin kunna behärska sitt öde i samhället.
Intellektuella i New York, London eller Paris, som aldrig skulle drömma om att i sitt dagliga liv avstå från någon av de bekvämligheter som den moderna tekniken har ställt till deras förfogande, kan vända ett filosofiskt högdraget ansikte åt den moderna teknikens progressiva konsekvenser. Men låt dem försöka övertyga indianerna eller kineserna om att det är av ringa kulturell betydelse om indiska, ryska eller kinesiska byar – och i dessa byar bor fortfarande hälften av mänskligheten – har elektriskt ljus, om de har vatten och vägar, om de har tillräckligt med läkare och medicinska förnödenheter för att bekämpa sjukdomar och epidemier, om de har gödselmedel till sina gårdar, och så vidare. Vi diskuterar väl inte framstegens metafysik. Vi funderar inte över den något svårfångade frågan om medeltida hantverkare, kinesiska kulier eller bönder i obsjtjina på sitt sätt var ”lyckligare” än moderna industriarbetare, eller om det inte vore bättre för de ryska böndernas själ att de odlade sin mark med träplog istället för traktor. I en värld som har formats av industriella revolutioner och århundraden av kapitalism är inget socialt framsteg möjligt för mänsklighetens överväldigande majoritet utan en snabb och massiv teknisk och industriell utveckling. Rysslands industrialisering ger i sig ingen positiv garanti för en höjning av den ”allmänna civilisationen”, men den ger en negativ garanti – den undanröjer det avgörande hindret för framsteg, nämligen den industriella eftersläpningen.
Men vilken anledning har jag att anta, frågar man mig vidare, att industrialisering och en högre levnadsstandard kan hjälpa det sovjetiska samhället att befria sig från ett totalitärt systems bojor och främja en demokratisk utveckling? Återigen antar jag inget ”automatiskt samband”, och jag har upprepade gånger påpekat att en ny form av auktoritarism, kanske någon sorts bonapartistisk regim, så småningom kan ersätta stalinismen. Men det är sant att jag i min arbetshypotes har lagt större vikt vid utsikterna för att Ryssland frigör sig från totalitarismen och påbörjar en gradvis demokratisk utveckling. Jag hoppas att man ursäktar mig om jag erkänner att jag inte verkar kunna följa Rabassières i övrigt intressanta argument när han talar om en tredje möjlighet, nämligen utvecklingen av en ”totalitär demokrati”. Jag fruktar att han använder politiska termer utan att beakta deras vedertagna betydelse. Demokrati, vare sig den är borgerlig eller proletär, är styre genom samtycke snarare än genom tvång; den innebär en viss frihet för politiska kontroverser och kritik och en viss föreningsfrihet. Totalitarism, som förnekar alla dessa friheter, är ”monolitiskt” tvång. En totalitär demokrati förefaller mig vara en självmotsägelse – vattnig eld eller vit svärta.
För att återgå till huvudargumentet finns det ett visst (icke-automatiskt, komplext) samband mellan en nations industriella rikedom, levnadsstandard och karaktären hos de politiska institutioner under vilka den lever. En långvarig höjning av levnadsstandarden, vare sig det är i ett kapitalistiskt eller postkapitalistiskt samhälle, medför att klasskampen mildras och de sociala spänningarna mjukas upp, vilket gör det möjligt för härskarna att styra med samtycke och för samhället att utöva sin yttrande- och föreningsfrihet utan att splittras i kompromisslösa fientliga läger. Det är trots allt ingen historisk tillfällighet att de enda länder där borgerligt-demokratiska regimer har förblivit mer eller mindre intakta och stabila under flera generationer är USA och Storbritannien, de två länder som har störst rikedom och högst levnadsstandard. I alla andra västländer har de borgerligt-demokratiska regimerna i regel bara varit mellanperioder mellan diktaturer. Jag hävdar att ett motsvarande ömsesidigt beroende mellan samhällelig rikedom och de politiska institutionernas karaktär kan komma att visa sig även i det postkapitalistiska samhället.
Totalitarismen kan knappast betraktas som enbart en ond manifestation av människans onda natur eller av olika härskande klassers onda natur, eller som ett mystiskt utbrott av historiens vrede över våra huvuden, som vissa författare inom den antistalinistiska vänstern är benägna att se det. Vad olika härskande klasser och grupper har funnit i den totalitära staten är ett allomfattande och osvikligt verktyg för att undertrycka omvälvande sociala spänningar. Dessa spänningars natur och bakgrund skiljer sig från land till land och måste analyseras specifikt i sina egna sammanhang. I Ryssland uppstod dessa spänningar ur kontrasten mellan revolutionens löfte om ett nytt samhälle och den revolutionära regimens oförmåga att uppfylla detta löfte under förhållanden av ärvd fattigdom, total ruin och isolering. Stalinismen hindrade de viktigaste klasserna i det sovjetiska samhället, arbetarna och bönderna, från att fullfölja sina grundläggande konflikter till det bittra slutet, och den hindrade båda klasserna från att göra uppror mot en byråkrati som tillskansade sig en ytterst ”orättvis” andel av nationalinkomsten och hänsynslöst tog ut de tyngsta avgifterna från samhället för ”primitiv socialistisk ackumulation”.
Från ”primitiv” till normal ”socialistisk ackumulation”: I marxistiska termer var stalinismen den politiska och ideologiska överbyggnad som motsvarade den ”primitiva socialistiska ackumulationen”. Denna ackumulation hade inletts på en extremt låg produktionsnivå, en nivå där nationalinkomstens överskott var alldeles för litet för att möjliggöra en tillräcklig ackumulationsgrad. Avgörande bidrag till ackumuleringsfonden måste hämtas från arbetarnas löner och de kollektiviserade böndernas inkomster. ”Primitiv socialistisk ackumulation” (vilket för för-sovjetiska marxister, inklusive bolsjevikerna, måste ha låtit som en självmotsägelse)[2] var till sin natur ett våldsamt angrepp på alla sociala klassers omedelbara ekonomiska intressen, ett angrepp som utfördes av den stat som sponsrade ackumulationen. Samhället kunde inte förväntas underkasta sig frivilligt: det kunde inte annat än att göra motstånd mot attacken och bemöta våld med våld. Om den primitiva socialistiska ackumulationen skulle lyckas i den takt som fastställdes i de på varandra följande planerna, måste det därför berövas all förmåga till motstånd och alla medel för självuttryck.
Den primitiva socialistiska ackumulationen är nu antingen på väg att avslutas eller har gått in i ett mycket avancerat stadium. Ackumulationen förlorar eller är på väg att förlora sin primitiva karaktär. Den sovjetiska produktionsapparaten har vuxit sig tillräckligt stor för att säkerställa en fortsatt storskalig expansion med sina egna interna resurser, med sin egen överskottsproduktion, utan tunga avgifter på lönerna och böndernas inkomster. Läget i den sovjetiska stålindustrin kan ses som både en illustration av och ett index på den allmänna situationen. Med en årlig produktion på fyra till fem miljoner ton var denna industri inte i stånd att ”finansiera” sin egen snabba expansion med egna resurser. Den kunde, för att uttrycka det i populära termer, inte förlita sig på att återinvestera sina egna vinster för att växa. Dess arbetare och arbetarna i andra industrier samt bondmassan beskattades alla hårt i en eller annan form för att ”finansiera” processen. Men med en årlig produktion på 40 miljoner ton borde den sovjetiska stålindustrin – och detsamma gäller sovjetindustrin i stort – kunna fortsätta sin snabba utveckling genom självutvidgning och ”självfinansiering”. [3]
Den sovjetiska ekonomin har med andra ord nått övergångsfasen från primitiv till normal ackumulation. För sin vidare utveckling behöver industrialiseringen inte ta till den lönesänkning och den plundring av bönderna som i så hög grad har givit den dess drivkraft under ett kvartssekel. Övergången är visserligen inte lätt. Trögheten i de ekonomiska och sociala vanorna från den primitiva ackumulationen är stark. En ytterligare expansion beror inte bara på ett överflöd av produktionsmedel, utan kräver också en utvidgning av de industrier som tillverkar konsumtionsvaror, och jordbrukets relativt låga produktivitet kan vara en viktig begränsande faktor. Men i sin tunga industri har den sovjetiska ekonomin de avgörande verktygen för att övervinna de flesta av dessa svårigheter.
I denna avgörande övergång från primitiv till normal ackumulation har den stalinistiska överbyggnaden spelat ut sin roll, eftersom statens våldsamma angrepp på alla samhällsklassers omedelbara intressen, ett angrepp som har pågått i ett kvarts sekel, avtar och kommer till ett stillastående, och de sociala spänningar som stalinismen endast kunde hindra från att explodera genom monolitisk kontroll, avtar och minskar..
Men – ”Med vilka analysmetoder fastställer Deutscher att det är just i detta skede av den ryska ekonomiska utvecklingen som stalinismen är föråldrad?” Jag fastställer naturligtvis inte detta enbart genom teoretiska analyser. En konflikt mellan samhällets struktur och överbyggnad är sannolikt en långvarig process som genomgår olika faser av akut kris och långsam utveckling, och ingen teoretisk analys kan fastställa vid vilken punkt konflikten kommer att bryta ut. Det enda analysen kan göra är att förutse konflikten, undersöka den när den uppstår och överväga de faktorer som är inblandade. Huruvida stalinismen är föråldrad just i detta skede är inte en fråga om abstrakt analys utan om empirisk observation. Jag formulerade min analys någon tid före Stalins död, men händelserna har sedan dess i allt högre grad bekräftat den, och många av mina prognoser har redan blivit allmänt vedertagna och klichéer bland politiska kommentatorer, även bland dem som först beskrev dem som önsketänkande. (Läsaren kan till exempel jämföra George Kennans kritik av min bok Ryssland efter Stalin med hans senaste åsikter i Realities of American Foreign Policy. I sin kritik med titeln ”Förändrade Stalins död något?” svarade Kennan nekande på frågan. I sitt senaste verk säger han att den ryska regimen nu utvecklas från stalinism till en ny och annorlunda fas, precis som den en gång utvecklades från leninism till stalinism. Att den nuvarande regimen bryter sig loss, eller snarare smyger sig bort, från stalinismen framgår av en rad innovationer i inrikes- och utrikespolitiken, innovationer som jag knappast behöver sammanfatta här, även om vissa av mina kritiker inte har lagt märke till dem.
Nästa invändning som kräver ett svar är:
Deutscher verkar inte förvänta sig att en grundläggande demokratisering av det ryska samhället kommer att ske genom en politisk revolution, genom massaktivitet; ... han förväntar sig att den privilegierade minoriteten, och han får ursäkta mig om jag uttrycker hans förväntningar på ett något grovt sätt, han förväntar sig att den privilegierade minoriteten begår självmord, avskaffar sina egna privilegier.
(Jag förlåter gärna min kritiker – men är det verkligen nödvändigt att uttrycka sig på ett ”något grovt sätt”?)
Faktum är att denna skribent inte känner till något historiskt exempel på att en härskande klass frivilligt har avstått från sina privilegier, utom under extremt tvång från en faktisk eller hotande revolutionär utveckling.
Det är en välkommen förändring att för en gångs skull påminnas om en så ”gammaldags” marxistisk sanning. I regel avstår de härskande klasserna inte från sina privilegier, utom under ”extremt tvång” från en revolution. Men det finns undantag från varje regel. Historien känner till en hel del fall där härskande eller besuttna klasser har avstått från vissa privilegier under tryck av ekonomiska eller sociala nödvändigheter, inte av ”revolutionära händelser”. Jag har diskuterat ett av dessa fall, tsar Alexander II:s avskaffande av livegenskapen 1861, och jag har försökt visa i vilket avseende detta prejudikat kan vara relevant för den nuvarande situationen. Tsaren, ”landets förste jordägare”, förmådde de ryska jordägarna att avstå från ”privilegiet” att äga bönderna som livegna. De tvingades inte till det av inbördeskrig, som slavägarna i de sydliga staterna. De befriade inte sina livegna under hot om revolution, som ingen klass i det ryska samhället då kunde rikta mot dem, utan i den ryska ekonomins och en begynnande kapitalisms moderniserings och rationaliserings intresse. De brittiska härskande grupperna utvidgade långsamt rösträtten till arbetarklassen under många decennier, delvis under folkligt men inte nödvändigtvis revolutionärt tryck, delvis för den allmänna samhällseffektivitetens skull. Detsamma kan sägas om Bismarcks reformer i Tyskland. Varken de brittiska härskande klasserna, de tyska junkrarna eller de ryska jordägarna ”begick självmord”. Jag ser inte varför vi i förväg skulle utesluta möjligheten att behovet av högre ekonomisk och social effektivitet, för att för tillfället bara nämna dessa, kan få den sovjetiska byråkratin att avstå från vissa av sina privilegier, vilket knappast är detsamma som att begå självmord. Tvärtom finns det goda skäl att ta denna möjlighet på stort allvar.
Jag har visserligen lämnat frågan öppen hur långt byråkratin kan gå när det gäller att främja reformer. Jag vet inte svaret på denna fråga, och vi kan för närvarande inte få svaret med hjälp av någon teoretisk analys – det kan vi endast få med hjälp av balansen mellan de sociala krafterna, med hjälp av de relativa effekterna av verkliga påtryckningar och motkrafter och med hjälp av av händelseutvecklingen.
Den sovjetiska byråkratins sociala karaktär: Den sovjetiska byråkratin är ett socialt fenomen utan motstycke. Vi vet för lite om den för att kunna bedöma dess styrka och framtidsutsikter, graden av social enhet, sammanhållning och konsolidering, eller i vilken utsträckning den har kristalliserats till en distinkt, självcentrerad, självdisciplinerad, självmedveten och självbevarande social organisation. Vi vet inte ens hur stor del av nationalinkomsten den tillskansar sig – den sovjetiska maktgruppen hemlighåller denna information. Hemlighetsmakeriet tyder på att den har ett egenintresse av att hålla det sovjetiska samhället ovetande om de verkliga samhällskostnaderna för de administrativa gruppernas ”tjänster”. Men hemlighetsmakeriet tyder också på att sovjetbyråkratin själv anser att dess privilegier är illegitima och orättmätiga, och att dess sociala samvete plågas i en utsträckning som borgarklassens samvete aldrig har gjort. ”Förvaltningsklassen” är kanske inte benägen att begå självmord, men hittills har den inte ens haft modet att tillkännage sin historiska födelse.
Det är en självklarhet, men en som kan vara värd att upprepa, att den sovjetiska byråkratin endast får sina förmåner, privilegier och sin ställning i samhället genom sina förvaltnings- och administrationsfunktioner i en offentlig ekonomi, inte genom någon sorts ägande av produktionsmedlen. Hela det sovjetiska samhällets världsbild har hittills hindrat de förvaltande elementen från att använda sina funktioner för att etablera sig som en ägarklass. Deras privilegier är ekonomiskt begränsade till konsumtionssfären, en egenskap som inte finns hos någon tidigare dominerande klass, som alla hade ägandet av produktionsmedlen (eller arbetskraften) att tacka för sin överhöghet, och som drevs av en brinnande och stolt proklamerad övertygelse om sin egendoms okränkbarhet. Det som gör en ägande klass i vilket samhälle som helst till en organisk enhet är de enhetliga ägandeförhållanden under vilka dess medlemmar lever och agerar gentemot varandra och gentemot andra klasser. Hur splittrad en klass än må vara, så är dess enhet inneboende i dessa förhållandens fasta och bestående ramar.
Inga sådana band förenar den sovjetiska byråkratin till en särskild social enhet. Denna byråkrati har inga privata eller sektoriella ägandeförhållanden att försvara. Dess förvaltnings- och ledningsfunktioner förvärvas i princip genom kompetens, skicklighet och politisk ”lojalitet” (oavsett hur dessa definieras), och de är därför varken bestående eller ärftliga i samma mening som äganderätten var.[4] Förvaltnings- och ledningsfunktionerna medför visserligen extraordinära fördelar och privilegier. Men grunden för dessa fördelar är extremt skakig och verkar omöjlig att konsolidera historiskt, och fördelarnas betydelse, och därmed hur ihärdigt de kan försvaras, beror på den allmänna bakomliggande sociala fattigdomen eller rikedomen. Byråkratin var förmodligen den enda del av det sovjetiska samhället som var undantaget från den ekonomiska bördan av ”primitiv socialistisk ackumulation” och fritt kunde dra nytta av den. På samma sätt kommer den skarpa kontrasten mellan ledningens ”välstånd” och den allmänna fattigdomen att mildras avsevärt i och med övergången från primitiv till normal ackumulation.
Argumentet kan kanske uttryckas enklare. Den största delen av byråkratin har haft en levnadsstandard som ligger långt över den för outbildade och lågutbildade arbetare och bönder, men knappast högre än den som utbildade sovjetarbetare har, och säkert inte högre än den lägre medelklassens levnadsstandard i rikare kapitalistiska länder. De privilegier som den stora majoriteten av byråkraterna åtnjuter består i att de kan försörja sig själva och sina anhöriga med mat, kläder och bostad på ett mer eller mindre tillfredsställande sätt, ge sina barn högre utbildning och så vidare. Dessa privilegier var viktiga mot bakgrund av den allmänna fattigdomen, men de upphör att vara privilegier när tillräckligt med mat, bostäder och utbildning blir tillgängliga för majoriteten. Den huvudsakliga uppdelningen i det stalinistiska samhället var inte mellan slum och herrgård, utan mellan sluminnevånare och barackboende å ena sidan och ägare eller brukare av en tre- eller fyrarumslägenhet eller ett mindre hus å den andra. Så länge det är en ouppnåelig dröm för den genomsnittlige medborgaren att bo i en sådan lägenhet eller ett sådant hus, är denna sociala klyfta mycket verklig och kommer att förbli så. Men den kan inte lösas genom klasskamp och expropriering, på det sätt som konflikterna mellan jordägare och bönder och mellan arbetare och kapitalister löstes. Eftersom den sociala motsättningens ekonomiska aspekt är helt begränsad till konsumtionssfären, kan den endast mildras och slutligen lösas genom en större tillgång på konsumtionsmedel.
Vad gäller byråkratins stora majoritet (dock inte dess översta skikt) är det inte alls en förutsättning för socialt framsteg att de ska ”avstå” från sina ekonomiska privilegier. Framsteg skulle inte kräva att massan av byråkraterna jämnas ut nedåt, utan att massan av arbetarna jämnas ut uppåt och åtminstone får den fortfarande blygsamma levnadsstandard som den genomsnittlige byråkraten har; men detta är inte längre ekonomiskt omöjligt. När levnadsstandarden stiger kommer byråkraten naturligtvis att sträva efter att få sex eller sju rum för sig själv, och han kommer att insistera på att få dem innan arbetaren får två eller tre. Konkurrensen om ”olika tillgång till välståndet” kommer att fortsätta, men den kan förväntas bli mildare, och detta har vissa politiska konsekvenser. Det krävdes hela GPU:s terror för att ge byråkraten sin ”sociala trygghet” mitt bland hungriga, halvnakna och praktiskt taget hemlösa människor. Ingen sådan terror behövs för att skydda hans ”välstånd” från människor som tar sig över fattigdomsgränsen. Byråkraten själv, som med grymhet kämpade för att få sin trerumslägenhet, det vill säga för att tillgodose ett minimibehov, kommer sannolikt inte att visa samma smutsiga grymhet i sin strävan efter sex rum och andra marginella förbättringar av sin levnadsstandard.
De privilegier som den stora majoriteten av byråkratin åtnjuter har således varken stabilitet eller varaktighet; de kommer sannolikt att förlora en del av sin betydelse i takt med den allmänna välfärdsökningen, och de är inte tillräckligt betydande för att ge upphov till något som liknar en klassmotsättning eller för att tvinga större delen av byråkratin att klamra sig fast vid den totalitära terrorn som ett skydd för sina privilegier.
Men hur är det med det övre skiktet, vars medlemmar utan tvekan åtnjuter privilegier och en levnadsstandard som är jämförbar med den gamla ryska aristokratins eller en västerländsk finansoligarkis? Här ligger verkligen gåtan. Det är svårt att svara på denna fråga, eftersom vi inte är i stånd att mäta hur omfattande den sociala betydelsen av de privilegier som det övre skiktet har tillskansat sig är. Under den primitiva socialistiska ackumulationens tidiga faser utgjorde upprätthållandet av den stalinistiska oligarkin förmodligen betydande faux frais[5] i den allmänna nationella utgiftsbalansen, men jag tvivlar på att detta nu kan utgöra mer än en marginell post av ”slösaktig konsumtion”. Jag kan ha fel i detta – tyvärr finns det inga relevanta uppgifter tillgängliga. Men även om dessa privilegier är mycket större än jag är benägen att anta, så skapar de inte solidaritetsband mellan förmånstagarna som är ens i närheten av så starka som de som skapas av ett ägandeförhållande, som har konsoliderats och helgats av urgamla traditioner och fetischism.
Coser påminner mig om att
Marx en gång observerade, att om öppen tillgång till privilegierade positioner skulle vara det enda kriteriet för att mäta graden av demokratisering i ett samhälle, så måste Jesu sällskap betraktas som en av de mest demokratiska institutionerna. Med andra ord, även om det skulle bevisas att det fortfarande finns fri tillgång till toppositioner i det sovjetiska samhället, skulle detta på inget sätt bevisa dess demokratiska karaktär.
Vad har detta för relevans för vår kontrovers? Jag har ingenstans använt argumentet om ”fri tillgång till de högsta positionerna i det sovjetiska samhället”, och jag anser verkligen inte att den sovjetiska byråkratin är ”en av de mest demokratiska institutionerna”. Jag är ändå tacksam för att kritiken har tagit upp denna punkt, eftersom det kan bidra till att göra mitt resonemang tydligare. Kan man föreställa sig ett fullt utvecklat klassamhälle utan jordägare eller kapitalistiska entreprenörer, men med jesuitorden som dominerande klass? Jesuitorden, eller för den delen det katolska prästerskapet i stort, representerar inte en social klass som grundar sig på några specifika ägandeförhållanden. Kyrkans sociala dominans var en del av den feodala ordningen. Med övergången till kapitalismen upphörde denna dominans; motreformationen och jesuitorden strävade efter att behålla sin ställning mot protestantismen genom att anpassa katolicismen till den framväxande medelklassens behov och mentalitet. Prästerskapet spelade den roll det spelade inom bestämda sociala ramar som bildades av egendomsförhållandena mellan de grundläggande sociala klasserna, till vilka det inte hörde (utom när kyrkan själv var feodal jordägare och en del av prästerskapet var integrerat i jordägarklassen och fungerade som dess hjärna, samvete och språkrör). Jesuitorden är visserligen ingen demokratisk institution, men inte ens tillsammans med alla andra katolska ordnar kunde den skapa någon särskild samhällsordning kring sig själv och sina intressen i samma mening som feodala jordägare och borgarklassen gjorde. Om man ska jämföra den sovjetiska byråkratin med Jesu sällskap, måste man ställa sig frågan: är den mer kapabel än jesuitorden skulle ha varit att bilda en ny typ av klassamhälle, enbart på grundval av försvaret av sina egna privilegier, utan någon egendomsägande klass i bakgrunden?
En hierarkisk samhällsorganisation är inte detsamma som en klasstruktur som växer fram ur en bestämd form av ägande av produktionsmedlen. Utan motsvarande ägandeförhållanden är en sådan hierarkisk organisation en svampig, protoplasmatisk utväxt, utan social ryggrad, flytande och föränderlig, oförmögen till historisk konsolidering. Trots all den despotiska kontroll som den sovjetiska byråkratin har utövat över samhället i flera årtionden, förefaller den mig fortfarande sociologiskt sett inte vara mer än en gigantisk amöba.
”Ingen socialistisk tradition” i Ryssland? De grundläggande krafterna i det sovjetiska samhället är fortfarande arbetarklassen och bönderna, och det är fortfarande som språkrör för den ena eller den andra eller som absolutistisk domare över båda som byråkratin utövar sitt herravälde. Hur mycket av denna överhöghet den kan bevara och hur mycket den kan ge efter på kort och lång sikt beror enligt min mening främst på de grundläggande klassernas inställning, deras politiska medvetenhet och organisation samt deras politiska energi eller apati.
Det avgörande faktumet om industrialiseringen i Ryssland [säger kritikern] är just att den har genomförts till priset av en fullständig utplåning av den socialistiska organisationen. Den socialistiska traditionen är praktiskt taget obefintlig i dagens Ryssland, eftersom den stora delen av den ryska arbetarklassen, som för bara tio eller tjugo år sedan bestod av bönder, aldrig har fått komma i kontakt med den. För den ryska arbetarmassan betyder socialism helt enkelt det nuvarande styret. De är kulturellt mer isolerade, mer oförmögna att skaffa sig politisk kunskap, mer oförmögna att lära sig om den socialistiska traditionen än de ryska arbetarna var vid sekelskiftet.
Detta är en svepande generalisering som består av halvsanningar. Det är sant att den ryska arbetarklassen idag är mindre kapabel till självständig organisation och handling än den var vid sekelskiftet. Detta är för övrigt inte det pris den har betalat för industrialiseringen. Den hade förlorat sin förmåga till självständig organisering, och all sådan organisering hade eliminerats av bolsjevikerna, nästan ett årtionde före Stalins industrialiseringskampanj. Det var under revolutionen och inbördeskriget som den ryska arbetarklassen förbrukade sin energi och utmattades som samhällskraft. Dess utmattning ledde direkt till byråkratins maktövertagande: det var främst på grund av det sovjetiska samhällets postrevolutionära slöhet som den enorma amöbaliknande tillväxten fick sitt grepp om makten. Efter att ha säkerställt sin makt gjorde byråkratin allt den kunde för att hålla arbetarklassen, liksom alla andra klasser, i ett tillstånd av politisk maktlöshet. Den fick hjälp av det faktum att ”den ryska arbetarklassens stora majoritet” bestod av ”bönder som bara tio eller tjugo år tidigare” saknade social medvetenhet och var uppslukade av en nästan djurisk kamp om knappa livsmedel. I detta avseende har socialismen verkligen kastats tillbaka långt, mycket långt i Ryssland.
Men rättfärdigar detta kritikerns beskrivning av det nuvarande läget och hans pessimistiska slutsats? Friedrich Engels skrev en gång om Förenta staterna:
Amerikanerna kan anstränga sig och kämpa hur mycket de vill, men de kan inte avskriva sin framtid – hur kolossalt stor den än är – på en gång som en växel: de måste vänta på förfallodagen; och just därför att deras framtid är så stor måste deras nutid huvudsakligen ägnas åt förberedelser för framtiden, och detta arbete är, som i alla unga länder, av övervägande materiell natur och innebär en viss efterblivenhet i tänkandet...
I ett annat sammanhang kan dessa ord a fortiori tillämpas på Sovjetunionen, som har varit så upptaget av sin materiella utveckling att det har betalat för det med en ”viss efterblivenhet i tänkandet”. Men när en viss materiell utvecklingsnivå har nåtts, kommer tankens framsteg med säkerhet att börja på nytt, med oöverträffad kraft och på en högre nivå än någonsin. Även eftersläpningen är endast relativ. Det är inte sant att ”den socialistiska traditionen är praktiskt taget obefintlig i dagens Ryssland” eller att den ryska arbetarklassen inte har ”fått komma i kontakt med den”. Vare sig man vill eller inte har stalinismen själv ihärdigt ingjutit väsentliga delar av denna tradition i arbetarklassens medvetande, även om den gjort det på sitt eget kyrkligt byråkratiska sätt. (I den sovjetiska läroplanen är den socialistiska traditionen trots allt fortfarande större än i någon annan läroplan i världen.) Men det som har ingjutit denna tradition ännu mer effektivt än någon agitprop eller någon läroplan är den ”propaganda” som utövas genom den offentligt ägda och planerade ekonomins blotta existens och kontinuerliga expansion, som formar livsvanorna hos enorma massor av människor. Oavsett vad den ryska arbetaren tycker om stalinismen eller om den nuvarande tvetydiga uppföljaren till den, har han vuxit upp med att ta det offentliga ägandet av produktionsmedlen för givet och betrakta privat ägande som en relik från ett mörkt förflutet som västvärlden av oförklarliga skäl tycks hålla fast vid. Det är sant att de ryska arbetarna inte visar några tecken på den magnifika revolutionära spontanitet med vilken deras farfäder gav uttryck för sina sociala protester och för ett halvt sekel sedan anslöt sig till hemliga socialdemokratiska kretsar. Men hur apatisk och oartikulerad den sovjetiska arbetarklassen än må vara, är dess tänkande i viss mening mer genomsyrat av socialism än vad dess revolutionära förfäders var. Tron på att samhällets framtid ligger i att befria sig från egendomens gissel och i gemensamt ägande är nu rotad i dess tänkande med all den kraft som en folklig fördom kan ha, nästan jämförbar med den amerikanska tron på ”privat företagande” – och i detta ligger socialismens triumf.[6]
Det är meningslöst att diskutera socialt medvetande i allmänhet, eftersom det finns olika grader och typer av medvetande. Det politiska medvetande som en elit av arbetare och intellektuella som fostrades i Ryssland av den tidiga marxistiska propagandan hade finns inte där idag. Ett enda blad av Plechanovs och Lenins Iskra innehöll mer av den sortens medvetenhet än vad som finns i hela den politiska litteraturen från Stalintiden. Men huruvida en politisk och litterär elit förklarar sofistikerade idéer är inte det enda, om än viktiga, kriteriet för att bedöma ett folks sociala medvetenhet. De idéer som den marxistiska eliten förespråkade för ett halvt sekel sedan har sedan dess, i vulgariserad form, blivit många miljoner människors egendom. Vulgariseringen av komplexa idéer är beklaglig, men den har hittills varit ett karakteristiskt inslag i alla kulturella framsteg bland massorna, och endast en sådan bred utveckling skapar en solid och varaktig grund för en djupare social medvetenhet i nästa skede.
”För den ryska arbetarmassan betyder socialism helt enkelt det nuvarande styret.” Gör det verkligen det? Varför gör då den nuvarande maktgruppen så stora ansträngningar för att åtminstone ge intryck av att den är fast besluten att reformera och förbättra styret? En karakteristisk fras som dyker upp allt oftare i sovjetiska skrifter är att olika sovjetiska organisationers arbete ”inte motsvarar kraven från massornas växande sociala medvetenhet”. Detta är förmodligen mer än en ritualistisk kliché: sådana ord tycks spegla en oro inom den härskande gruppen att socialismen för arbetarmassorna betyder något mer och något bättre än den nuvarande regimen.
Sammanfattningsvis tycker jag att mina kritiker å ena sidan överdriver byråkratins inneboende sociala styrka och dess förmåga att hindra Rysslands framsteg, och å andra sidan underskattar det sovjetiska samhällets potentiella förmåga till högre former av medvetande och självständigt handlande. Det är på balansen mellan dessa faktorer som Sovjetunionens framtid hänger: riktningen och takten i dess utveckling, och frågan om reform eller revolution (eller kontrarevolution?) som slutligen kommer att avskaffa det totalitära systemet. Balansen är omöjlig att uppskatta. Hittills har vi sett en rad förändringar och reformer från ovan, och få eller inga tecken på en revolutionär utveckling.
Men samma kritiker som tror att socialism för den ryska arbetarmassan ”bara betyder det nuvarande systemet” anklagar mig för att jag inte ”förväntar mig att en grundläggande demokratisering av det ryska samhället kommer att ske genom en politisk revolution, genom massaktivitet” och att jag ”mest av allt räknar med en reform uppifrån”. Hur en revolution underifrån är möjlig när massorna påstås sakna allt socialt medvetande är mina kritikers hemlighet. Själv tror jag att reformer uppifrån endast kan initiera, men inte fullborda, Rysslands socialistiska demokratisering, och att de kan göra detta endast i den mån de stimulerar tillväxten och uttrycket av ett nytt socialt medvetande och politisk handling ”underifrån”. Jag är dock inte övertygad om att denna handling nödvändigtvis kommer att ta revolutionära former.
* * *
Nu är det min tur att be kritikerna om ursäkt om jag säger att den passion med vilken de argumenterar för revolution i Ryssland är något roande för mig. De verkar ha ärvt passionen för en revolution i Ryssland, men inte mycket annat, från Trotskij, som inte kunde låta bli att engagera sig djupt och personligt i den sovjetiska kampen. Men det är inte våra prognoser som avgör händelseförloppet i Ryssland. Rysslands historia kommer att gå sin gång utan att ta någon hänsyn till om vi i London eller New York föredrar reformer eller revolution i Moskva. När Willen anklagar mig för att visa ”yttersta känslokyla” inför ödet för 800 miljoner människor som lider under en ”historisk nödvändighet”, som jag förväntas försvara, kan jag bara undra hur en teoretisk prognos om revolution i Ryssland skulle kunna lindra dessa miljontals människors öde.
Men att utifrån min inställning dra slutsatsen att jag sätter min ”tillit till den sovjetiska härskande klassens visdom och grundläggande välvilja”, att jag ”rättfärdigar undertryckandet av försök från gräsrotsnivå att förändra det sovjetiska systemet” eller att min ”primära lojalitet ligger hos den nya klassen av utbildade sovjetiska byråkrater” är att dra slutsatser som är alltför långtgående.[7] Jag är förvånad över att de ökända lojalitetsutredningarna har dragits in i denna kontrovers. Vilken sorts lojalitetsnämnd anser sig Willen vara medlem i för att på detta sätt snoka i min ”primära lojalitet”? Jag medger att jag föredrar ”utbildade sovjetiska byråkrater” framför outbildade, eftersom jag tror att de förstnämnda kan spela en mer progressiv roll än de sistnämnda. Min kritiker kanske inte håller med; han kanske till och med föredrar de outbildade – de gustibus non est disputandum.[8] Men min primära lojalitet – behöver jag säga det? – ligger inte hos byråkrater, utbildade eller outbildade, i något land, utan hos världens förtryckta, förföljda och bedragna folk.
[1] Svensk översättning: Svar till kritiker
[2] Begreppet är dock inte av stalinistiskt ursprung – det formulerades först och utvecklades till ett positivt program av Trotskij och ännu tydligare av J. Preobrazjenskij, den mest framstående av de sovjetiska antistalinistiska ekonomerna.
[3] Jag använder termerna ”finansiering” och ”självfinansiering” endast metaforiskt. Penningaspekten av ackumulationen har i själva verket varit av underordnad betydelse. Vad jag tänker på är att vid den nuvarande höga produktionsnivån är eller håller den reella överskottsproduktionen på att bli tillräcklig för en adekvat ”utvidgad reproduktion”.
[4] Historien om Stalins son Vassilij är en mindre men nästan symbolisk illustration.
[5] Faux frais – extra kostnader – Red.
[6] Det räcker att tala med flyktingar som nyligen kommit från Sovjetunionen för att inse detta. Ingen av de yngre flyktingarna kan tänka sig något annat än med skräck att produktionsmedlen återgår till privat ägo i Ryssland.
[7] Det bästa svaret på sådan ”kritik” har givits i en lång och tankeväckande essä om mina skrifter av M Jean Pouillon, en fransk författare som inte tycks dela alla mina antaganden. M Pouillon skriver om min påstådda rättfärdigande av stalinismen: ”Det är ett märkligt rättfärdigande som bekräftar den troliga upplösningen av sitt objekt och gör det på ett sätt som av samma kritiker anses vara alltför självsäkert. Kritikerna har rätt att avvisa Deutschers tes, men inte att projicera sin egen inkonsekvens på den.” (Les Temps Modernes, juni 1954)
[8] De gustibus non est disputandum – ”Om tycke och smak skall man inte diskutera” – Red.